helt otroligt vad många det är som klarar av att springa EN hel mil :) jag är inte en av dom kan jag erkänna!
M sprang idag och det var två pappor till från samma förskola som stora W som sprang så vi mammor och ungar möttes upp för att heja på våra karlar! riktigt trevligt :) stora W ville inte riktigt vara med i vår hejaklack! "INTE heja INTE kom igen" var det han stod och muttrade med armarna i kors ;) men han blev glad när M kom förbi iallafall!
båda papporna sprang förbi och vi hejade och jag tänkte "vart är M, har han sprungit vilse eller har det hänt något?". fyra minuter efter de andra papporna kom han och det kändes som om vi väntade i en evighet! mycket riktigt så hade något hänt! inget allvarligt men efter ca 3 km hade M fått en armbåge i ryggen, han föll pladask på marken, skrapade knäet och killen som tillhörde ett lag med orangea tighta tröjor bara sprang vidare! INGEN stannade och frågade hur det gick! vad sjutton, det är ju inte direkt ett OS-lopp det handlar om! medmänskligheten och vanligt folkvett försvann visst i samma sekund som folk klev över startlinjen. nä, riktigt dålig stil!
nästa år ska vi springa tillsammans, eller ja, vi ska starta tillsammans, i mål lär ju jag komma sist av oss två iallafall ;)
Folk alltså, vissa tar absolut ingen hänsyn utan ska bara fram! helt sjukt. Hoppas det gick bra med han iaf, ursch vilken tråkig start för honom!
SvaraRaderaNär jag började springa för 3 år sedan, fattade inte jag hur jag någonsin skulle orka springa en hel mil. 2,5 var tillräckligt jobbigt. Men ju mer jag sprang och ju oftare, desto roligare tyckte jag det var. Jag blev snabbare och orkade längre. Plötsligt orkade jag 10 km och sen orkade jag 12,5 km! Så nästa år kommer du också att orka springa stadsloppet, man får öka distansen lite varje gång och det kommer du fixa! Kunde jag så kan du! Heja heja!