måndag 6 augusti 2012

sepsis, lunginflammation och 1177...

för sex månader sedan kom jag hem efter att ha åkt ambulans in till sjukhuset, förvirrat läkaren på akuten och spenderat tre dagar på MAVA med intravenöst penicillin. jag hade gått med 37,4 i feber, varit extremt andfådd, tungandad och TRÖTT i över en månad. varit till doktorn och blivit "friskförklarad" eftersom 37,4 inte är FEBER! för mig är det feber eftersom min kroppstemp är förhöjd med en hel grad när jag har 37,4. men enligt läkarboken är det ju inte det... knappt 1 1/2 vecka efter besöket på vårdcentralen fick jag blodförgiftning av lunginflammationen jag hade i min vänstra lunga.

klockan tolv på natten ringde jag 1177 som inbillade mig att 40 graders feber och frossa inte var nåt att hänga i julgranen och fick rådet att ringa tillbaka om jag "fick ont att andas".

jag orkade inte sitta upp och amma lilla W som då var två månader utan han somnade till brösten vid ett på natten och då lyckades jag också somna. klockan två, alltså två timmar efter mitt samtal med surtanten på 1177 vaknade jag av en sådan fruktansvärd smärta som gick från hela vänster skulderblad, upp över hela vänster bröstkorg, upp i halsen och ut i axeln. jag trodde på riktigt att jag skulle dö och nu hade jag definitivt ONT när jag andades! så jag ringde till 1177 igen och blev "utslängd" ur telefonkön flera ggr. jag gav upp och ringde 112 som skickade ambulans DIREKT. det måste ha varit surtanternas natt för ambulanspersonalen var allt annat än trevliga. dem blev sura när jag inte orkade böja mig ned för att få på mig mina byxor! jag skulle "skynda mig på lite för det där har inte vi tid med". dessutom vägrade dem ta med lilla W i ambulansen trots att 112 lovat mig det. panik nr 2 utbröt och M ringde min mamma som jobbade natt som fick tillstånd att lämna jobbet för att passa stora W. att åka ambulans var helt overkligt, jag var helt borta och det kändes som om det inte var jag som låg där...

TACK OCH LOV så fick jag en vansinnigt bra doktor på akuten. han kunde förvisso inte ställa ngn diagnos på mig, för det var så konstigt att jag var så sjuk och hade så ont men ändå syresatte mig så bra. MEN han tog hand om mig, jag kände mig TRYGG och han var PROFESSIONELL! dem tog alla möjliga prover och läkaren tog även blodgas. om man sträcker handleden vid handflatan, där blir det en liten "bulle", in där stack läkaren en nål för att få syresatt blod. behöver jag ens nämna att jag då SVIMMADE trots att jag låg ned... fy vad vidrigt det var! klockan 5 ammade jag lilla W sista gången och därefter fick jag intravenöst bredspektraantibiotika. eftersom läkaren kunde anta att jag hade en lunginflammation. klockan 06.55 flög M iväg till coop för att köpa ersättning och flaska och lilla W kunde knappt varit nöjdare! vilken tur eftersom stora W knappt tog flaska! vid åtta åkte jag till röntgen, jag stod upp i tre sekunder typ och tjejen på röntgen kunde ha varit med på os för jädrar vad snabbt hon sprang in för att ta bilden och ut för att ta emot en fallande heffaklump. på bild nr 2 fick jag ligga ned av förklarliga skäl... vid ronden kl elva kom det in två unga och inte helt ofula läkare (där låg jag blekare än ever och med mascara i halva ansiktet - inte så oful med andra ord) och förklarade för mig att jag var allvarligt sjuk men dem hade läget under kontroll. jag hade kraftig lunginflammation och en infektion i blodet. att jag hade bacillusken PNEUMOKOCKER (som är livsfarlig) och SEPSIS det förstod inte jag förrän jag satt på vårdcentralen två veckor senare hos en MYCKET beklagande och förvånad husdoktor!

efter tre månader kände jag mig "bra" och att jag nu orkar vara ute och springa, klä barnen utan att vara helt slut och vara mig själv känns helt fantastiskt!

på dagen innan jag fick åka in orkade jag inte få in stora W som bråkade lite i bilen när jag hämtade honom på förskolan. en annan underbart snäll mamma hjälpte mig att få in honom i bilen. då kände jag mig som världens sämsta mamma och jag grät av trötthet på vägen hem. nu med facit i hand vet jag att inte var det utan bara en fruktansvärt sjuk och orkeslös mamma!

ikväll såg jag ett inslag på TV4 nyheterna om just sepsis eller blodförgiftning på helt vanlig svenska. det var ju det som höll på att ta kål på alfred om inte emil varit modig och räddat honom genom att ta med sig honom till mariannelund. tydligen så dör en massa människor i sepsis p.g.a att de ej får rätt vård snabbt. om man inte får antibiotika i tid så dör man alltså. enligt läkaren på nyheterna så ökar mortaliteten alltså risken för att man kolar vippen med ÅTTA PROCENT per timme som går utan behandling! behandlingen är superenkel och BILLIG dessutom!

så jag tackar 1177 för att ni inte tog min 40-gradiga snabbt stigande feber trots intag av maxdos panodil och FROSSA på allvar och därför ökade min risk för att dö i sepsis med hela 24 %! TACK!

jag tackar någon högre makt för att jag vaknade av smärtan i lungan för jag vill inte tänka på utgången av detta annars!


jag anmälde NATURLIGTVIS händelsen till socialstyrelsen och det kom t.o.m med i VF! fick ett brev från socialstyrelsen att dem mottagit min anmälan men något mer har jag inte hört...

förresten så gick nog lilla W upp ett helt kilo på dem där tre dagarna med ersättning. min lilla bebis ersattes iallafall med en rund liten boll ;)

2 kommentarer:

  1. Så där FÅR det bara inte gå till!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tyvärr så är det så... MEN jag är så lycklig över att det gick bra och att jag ÄNTLIGEN efter en jobbig graviditet och detta + bäckenbotten problem ÄNTLIGEN kan börja springa :) så på nåt sätt så är jag mer tacksam över livet nu... märkligt men så är det!

      Radera